hemma

Pappaledig. Finns det nåt bättre påhitt? Ja, ledig i allmänhet, men att få slippa göra saker i utbyte mot tjänster bara för att gå hemma med sin avkomma en längre period är ganska fantastiskt. Jag trodde att jag skulle hitta tid att skriva på bloggen, läsa böcker och se på film i mängder, men så har det inte riktigt blivit. Okej, det sistnämnda har jag hunnit med någorlunda i alla fall. Men för att skriva och läsa så måste jag komma in i rätt sinnesstämning för att inte bli alltför distraherad. Vilket är närapå stört omöjligt med en 18-månaders unge som springer runt och ställer till rackartyg och kräver ens uppmärksamhet. En film kan man pausa eller i alla fall lyssna på. Nåväl.

Jag tänkte i alla fall försöka att skriva ett inlägg på skoj, medans dottern är hypnotiserad av Babblarna på TVn. Jag har utsatts för ett oändligt antal barnvideos på youtube, men Babblarna är den absoluta favoriten för henne. Två låtar, mycket färger och glada figurer som lätt sätter sig på hjärnan, som lillan kan dansa till och ibland sjunga med till. Jättefint, såklart, men tortyr när man har hört den för tvåhundratusenmiljonte gången. Och fler gånger lär det bli. Men det finns betydligt värre videos där ute, som dottern snubblat över när hon fått leka fritt på youtube på iPaden. En av de värsta heter ”Johny, Johny, yes papa”.

Gräslig animationsdesign, hemsk sång, vidrig melodi, och ännu värre text. Jag vill skjuta mig i huvudet varje gång den körs igång, meeeeeeeen jag vill låta Uma lyssna på det hon vill lyssna på. Jag hoppas ”Johny” får diabetes och dör en plågsam död av allt socker han mumsar i sig om nätterna. Fy fan vad dålig den är.

Hoppas ni inte får hjärnblödning av filmerna. Om något så är det kanske lite avskräckande för er att vilja skaffa barn. Jag hade definitivt tänkt om en extra gång om jag vetat att ”Johny, Johny, yes papa” funnits där ute nånstans. Men jag är också oändligt glad att jag inte gjorde det.

Hörs snart igen!

bölfyyyld-e

Kan vi vara överrens om att förkylningar är djävulens påfund? Det är lite som att ligga med djur, dvs inte okej.

Jag just nu:

tre inköp

Det blev ett litet designbyte på bloggen också. Dusk, som jag hade innan, funkade gott och väl, men med tanke på att jag haft den i evigheter, så var det dags för något nytt. Det blev lite mörkare än vad jag tänkt från början, så jag lär säkert byta till något annat, men det får duga tills vidare.

Vi köpte en ny systemkamera när Uma föddes. En Canon 500D, och min tanke var när vi fick hem den: ”Yes, äntligen ska det fotas ordentligt, massa, överallt, alltid!” Blev det så? Näe. Nån enstaka gång har jag tagit med den ut för det ändamålet, men mest har den bara använts för att fota dottern när hon gör något gulligt. Hemma. Inte ens filmfunktionen har jag knappt ens rört en gång. Vad är det för fel på mig?

Istället använder jag min iPhone. Jag har dussintals appar för både foto och film som används flitigt. Jag har ett Olloclip så man kan välja mellan fisheye, vidvinkel och makro-foto. Visst, det blir hyggliga bilder, men inte i närheten av vad Canonen kan prestera. Det är väl antagligen smidigheten, snabbheten och möjligheten att kunna dela och redigera valfritt foto sekunder efter att den tagits som klår systemkamerans överlägsna bildkvalité. För att göra samma sak med systemkameran måste jag först ta ut minneskortet, in i minneskortläsaren, öppna mappen, skicka över bildfilen till Dropbox eller maila till telefonen, öppna mailklienten/Dropbox, spara ner bilden i fotoalbumet och SEN kan jag göra det jag vill. Sen måste minneskortet in i kameran igen, annars är man körd nästa gång man ska fota. Bökigt, minst sagt.

Förra veckan fick jag två väldigt behagliga presenter. Det ena var ett spel till PS4, ”The Last of Us – Remastered”. Jag har redan spelet till PS3, men denna versionen är uppdaterad med bättre grafik, ljud och en hel del extramaterial. Det är dessutom ett av mina absoluta favoritspel, så det är kul att ha spelet i dess absolut bästa möjliga skick, om man säger så. Den andra överraskningen var ”Twin Peaks – The Entire Mystery”, en blu-ray-box med båda säsongerna, filmen, och sist men inte minst, 90 minuter borttagna scener från filmen som aldrig setts tidigare.

För en som följt, älskat och vart besatt av serien sedan jag var liten så var den sista detaljen, de 90 minuter borttagna scenerna, som fick mig att vilja köpa boxen. Serien fick bara två säsonger, och jag är nog inte ensam om att mer eller mindre gotta mig i mer Twin Peaks när det erbjuds. Ingen kan skrämma mig som Lynch lyckats med Twin Peaks surrealistiska miljö och vansinne, och han lyckades än en gång med en av de borttagna scenerna. Laura Palmer går i en trappa i sitt hem, när hon helt plötsligt hör Bobs röst från takfläkten. Hon blir alltmer hypnotiserad av rösten och fläkten, och Bob säger att han vill smaka genom hennes mun. Han frågar henne ”Do you see what we can do?” Hon blir alltmer drömsk och stirrar, medans hon låååångsamt börjar spärra upp ögonen och hennes mun börjar spricka upp i ett alldeles för stort och vanvettigt flin när hon nästan lyckas bli besatt av Bob. Det avbryts dock när Lauras mamma kommer.

Hela scenen låter säkert rätt fånig om man bara läser den som jag beskrivit den. Det är en hel del redigeringstrick i spel, speciellt i ljudet, som gör den mycket mer engagerande än vad jag någonsin kan få den att verka i text. Det finns massvis med andra bra scener också, men just denna kändes som Twin Peaks när det är som allra läskigast. Hittade ingen youtubevideo på scenen, men en liten gif hittade jag allt.

Känner ni till uttrycket ”nightmare fuel”?

Hela familjen här hemma har blivit sjuka, och jag var sist att falla offer för förkylningen. Nedrigt, speciellt med tanke på att jag går miste om en del pengar, och att jag gått med på att hoppa in åt en kollega. Fast som hon sa, sjuka blir alla. Typiskt bara.

Från sjuksängen önskar jag er en bättre dag.

 

beep beep boop

Hej igen, allesammans!

Well, this is awkward… Jag vet inte riktigt vart jag ska börja efter ett så här långt uppehåll. Nåväl. Det blev en liten bebis. En tjejbebis. En tjejbebis vi valt att kalla Uma Liv Marianne, efter Uma Thurman, Liv Strömquist, Stefan Liv och min mor. 8:e oktober, klockan 11:18. 50 cm. 2905 gram, för er som satsat pengar. Som bonus blev rackaren riktigt söt och rolig också, utan några missbildningar eller defekter. Eller ja, hon skelar ganska ordentligt, så hon får ha glasögon för att rätta till det, men i övrigt ett glatt och välskapt flickebarn. Som snart är 10 månader gammalt.

Ni som är föräldrar vet hur tids- och energikrävande små bebisar är. Så den energin jag hade till bloggen gick helt och hållet åt hennes håll. En stor uppoffring få skulle göra, säkerligen. Eller inte.

Så vad har föranlett denna återkomst till bloggandet? Jag vet faktiskt inte. Jag har dock saknat skrivandet en hel del. Eller rättare sagt så har jag saknat det kreativa skapandet. Om man nu ens kan kalla bloggandet det. Att gå från en blank sida till en text jag kan stå bakom. Att göra min röst hörd. Och så vidare.

Det har hänt en hel del sedan sist. Två saker står dock ut, och som tidsmässigt går hand i hand med blogguppehållet. Det första var Umas födelse, som bokmärkte början av uppehållet, och en nära väns död, som bokmärkte slutet av detsamma. Märkligt hur symmetriskt det kan bli ibland. Det hände för några veckor sedan, och jag har inte mått särskilt bra alls, men det blir bättre. Jag vågar inte säga om det senare är anledningen till att jag valt att skriva igen, för mest känns det som om jag helt enkelt bara hittat viljan igen. Och nu har jag med all säkerhet tappat alla tidigare läsare också, så det blir lite som en omstart. Ny kula.

Vad mer? Min sambo ska påbörja en anställning/utbildning som undersköterska, så från och med några veckor så kommer undertecknad vara pappaledig över ett år. Jag kan knappt beskriva lättnaden jag känner när jag tänker på att jag inte kommer behöva spendera en endaste natt framför ett stekbord och steka kilovis med bacon, eller att behöva vispa dussintals med ägg för att göra äggröra, eller städa toaletter till förbannelse, på över ett år. Det kommer bara vara jag och min dotter som jag behöver tänka på. Och jag kommer kunna leva någorlunda normalt och sova normalt. Något jag inte gjort på 7 år. Helt sjukt egentligen.

Jag lovade i förra inlägget en bild på vårt barn när det anlänt, vilket har dröjt längre än vad ni kanske hoppats på. För att kompensera så får ni ett litet videoklipp istället när Uma är i sitt esse. Bara så ni vet, jag kommer hålla mitt ord som jag skrev i mitt förra inlägg och hålla bloggen relativt barnfri. Vidare så har jag och Hanna en annan, lösenordsskyddad blogg som vi dumpat enorma mängder med bilder på Uma. Är ni nyfikna på att få adress och inloggningsuppgifter, lämna er epost i kommentarerna på detta inlägget. Här kommer klippet! Nu! Här kommer det!

View this post on Instagram

DreggelFian har roligt. :)

A post shared by Ricard (@the_cass83) on Jul 19, 2014 at 4:11pm PDT

nytt liv

Oj, hejsan! Det var längesedan jag skrev här nu! Jag har med all säkerhet tappat typ 100 % av mina gamla läsare nu med detta enorma uppehåll, men 100 % av noll = noll, så skit samma.

Det var lite elakt av mig att bara överge bloggen så här utan förvarning, men jag har haft mycket att tänka på. Mycket tankar som har snurrat runt i huvudet på mig. Mycket anpassning till ett helt nytt leverne, och att göra rum för ett helt nytt liv. Det är ett enormt ansvar, och med det ansvaret kände jag att jag behövde reda ut mina tankar på egen hand. Därav blogguppehållet. Nu när min son-eller-dotter kan komma vilken dag som helst, så har jag kommit till ro med hur jag ska tackla denna nya roll som förälder. Nej, jag kan inte riktigt pränta ner det i ord, det är mer abstrakt än så. Sen är det upp till var och en att luska ut det, ni får reda ut det på egen hand om ni kommer hit för tips, jävla snyltare, haha.

Sen har det hänt en hel del annat också. Som inflyttning av sambo i min lägenhet. Jakt efter ny lägenhet. Köp av lite nya möbler och allehanda nyttogrejer. MASSA köp av bebissaker. Och annat. En kort semester där inget direkt hände. Kort för att jag valde att spara semesterdagar som jag tar ut när bebisen väl anländer.  Sen har det vart föräldrautbildning, barnmorskebesök, massa telefonsamtal och kontakt med diverse sjukhuspersonal, mycket nerlugnande och tröstande av hormonstinn och ledsen sambo, och jobb naturligtvis. Och ultraljud såklart!

Att se ens ofödda barn i rörelse är en mäktig känsla, och att se den suga i sig fostervatten eller göra en volt under ultraljudet är ännu häftigare! Vi försökte få reda på vad för kön vårt barn hade, men enligt ultraljudsteknikern hade bebisen benen i kors och navelsträngen instoppad emellan, så det var omöjligt att avgöra. Vi fick dock höra från ett par blivande föräldrar på föräldrautbildningen att det är en vanlig lögn ultraljudstekniker drar ibland, men jag är tveksam till det. Det finns säkert en och annan som anser att man ska hålla på traditioner och inte avslöja könet, men det känns som en lite för gammalmodig inställning för nutidens sjukvård. Enligt mig då.

Namn. Namn, ja… detta har diskuterats ända sedan vi fick veta att vi skulle bli föräldrar, och vi är fortfarande inte helt överens. Att vi dessutom måste gardera oss med både kill och tjej-namn gör inte saken lättare direkt, men jag misstänker att hur mycket vi än spikar och bestämmer namn i förväg så är det omöjligt att veta helt säkert vad vårt lilla barn kommer att heta innan vi träffar henom. Så jag avvaktar lite med namn tills vidare. Jag tar dock gladeligen emot förslag. Återfinns dock ert förslag bland de 50 första på denna listan, låt bli att tipsa. Låt också bli att tipsa om konstiga stavningar på namn, som Kaytelynne eller Jaxxon, eller namn som låter som strippor, som Kandee eller Dixon. Eller namn som låter som gamla farbröder och tanter som Sigvard eller Asta. Tack!

Hanna har kollat mycket på ”Unga Mödrar Danmark”, och jag har mer eller mindre sugts in i tittandet också. Jag är inte bamseförtjust i Danmark, men att folk är så idiotiskt korkade när det kommer till graviditetshälsa där är skrämmande! Så fort de klipper till en gravid tjej i det programmet så röker de jävla idioterna, och det gör mig så förbannad! Kan inte skolväsendet eller någon annan i Danmark utbilda folket nackdelarna och skadorna som rökning kan medföra på ett foster så håller jag helt och fullt med satirprogrammet Tankesmedjan när de kallade Danmark ett ”jävla pissland”. Nåja, nog om det.

Jag kommer att bli bättre på att uppdatera bloggen, men jag kommer nog att försöka, till viss mån, hålla den barnfri. Bloggen har aldrig handlat om barn, och jag vill inte börja med det nu heller. Skulle behovet komma att skriva massor om mitt och Hannas barn så startar jag hellre en ny blogg där allt barnrelaterat hamnar i så fall. Jag kommer dock lägga upp en bild här när barnet är nyfött så ni får se hur den lille rackaren ser ut, och det kommer förmodligen inte dröja särskilt länge till. 14:e oktober är det beräknade datumet, så håll ögonen öppna.

Tjingeling!

ibland sägs saker bäst via stapeldiagram…

…men ibland räcker inte staplarna till.

stort

Mina edamer och herrgårdar! Jag har en alldeles förträfflig nyhet att skriva ner här i bloggen till er nyfikna! Fast en bild säger mer än tusen ord, så här kommer den!

Jag är en smula omtumlad, kan man minst sagt säga. Men fantastiskt uppspelt, och lycklig!

Vi ses i oktober, min lilla vän!

 

låt oss ta en tyst minut

…och begrunda vad jag skrev i mitt tidigare inlägg om påven. Närmare bestämt detta:

 Frågan på allas läppar nu är såklart, förutom vilken skandal han undvek när han abdikerade…

Och nu kan ni läsa detta: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16299106.ab

Jag skrev förvisso om att han kan förvänta sig massvis med sexiga nunnor på ålderns höst också, det kan vi nog glömma. Och musikvideon blir nog mer i stil med denna.

vine vine vine vine vine vine

Jag har de senaste veckorna omfamnat en ny app i stil med instagram, fast för video. Vine heter den. Det funkar som så att man får sex sekunder ljud och video till sitt förfogande per inlägg, som sedan läggs ut på vine-etern. Där kan de ”gillas” och kommenteras, precis som med instagram. Jag har inte haft många idéer än, men det är intressant att se hur andra på nätverket utnyttjar sina 6 sekunder. Här kan ni se en och annan av mina små alster, klicka på videosarna och ljudikonen om de inte spelas upp automatiskt.

Fisk! vine.co/v/brqQpYWuIUb

— Hej, det är Ricard (@bitsinte) 15 februari 2013

Kaffe, så gör man vine.co/v/brmLbuVQ32W

— Hej, det är Ricard (@bitsinte) 15 februari 2013

En som gjort något alldeles speciellt med sitt vine-konto är skådespelaren Adam Goldberg, känd från filmer som A Beautiful Mind, Dazed and Confused och Saving Private Ryan. I sina underbart märkliga videos så spelar han en version av sig själv som börjar klä sig i peruk och bete sig allmänt konstigt mot sin flickvän sedan när han upptäckt appen. Väldigt skruvat och kul. Lite pretto kanske, men Goldberg använder sig omsorgsfullt av hemmagjorda kamera- och ljudeffekter för att göra sina klipp väldigt stämningsfulla och, ibland, lite läskiga. Imponerande med tanke på sex-sekundersbegränsningen. Här är två av hans alster:

Dinner time. vine.co/v/bvIFxtJgXHg

— Adam Goldberg (@TheAdamGoldberg) 12 februari 2013

Come on in (iv): I’m starting to feel… #merrittxanadu44 vine.co/v/bv996enPZI7

— Adam Goldberg (@TheAdamGoldberg) 13 februari 2013

Vill ni börja vine-a själva, gör en sökning på App-store så bör den dyka upp. Den finns ännu inte till android, men är på väg och bör dyka upp så småningom.