like a baws

benny

Som en blixt från klar himmel så bestämde sig påve Benedictus tidigare i veckan att han inte ville vara Guds sändebud på jorden längre, han tyckte det började bli lite jobbigt så här inför påsken. Frågan på allas läppar nu är såklart, förutom vilken skandal han undvek när han abdikerade… vad får Benny behålla nu när han avgår? Klänningen? Den höga hatten? The Pope Mobile? Eller kanske bara ett par foppatofflor?

Jag behövde inte leta länge för att få reda på ett semi-seriöst svar på min fråga, då jag hade en bekant på twitter som kunde upplysa mig om inte bara detta, utan också att påvens ”klänning” kallas sutan/kaftan. Uppenbarligen hade jag en expert att göra med. Hursomhelst, denne svarade att han förutom några miljoners människors beundran får behålla ett semesterpalats samt några kloster. Sen kommer ju en massa, hrm, sexiga nunnor svassa runt honom, som om han vore värsta pimpen.

Sanna mina ord, innan sommaren så kommer nästa youtubesensation á la Gagnam Style, dvs ”Benedicta’s and his sistah’s!”, en rapvideo med ex-sändebudet iklädd en massa bling bling i form av hundratals krucifix, liggandes vid en pool. Tänk er typ att Scooter möter Skrillex och Lonely Island. Untz untz untz. Nunnorna i musikvideon hyllar expåven i de mest bibliska manér. Seriöst, detta är en av de bästa idéerna någonsin. Vem vill inte se en rynkig halvnaken expåve rappa på knagglig tysk-engelska?

Annonser

förr eller senare exploderar jag

förreller

Idag släpps John Greens fantastiska bok ”The Fault in Our Stars” på svenska, med den lite olyckliga titeln ”Förr eller senare exploderar jag” och ett ganska gräsligt omslag. Men, som det berömda talesättet säger, man ska inte döma boken efter omslaget, och jag hoppas inte att det avskräcker potentiella köpare heller, det är nämligen en helt underbart fin bok. Och John Green själv älskar just det svenska omslaget.

Jag köpte det amerikanska originalet när den släpptes förra året, dels för att boken blivit väldigt väl mottagen av kritikerna, men allra mest för att jag följde författaren John Greens youtubekanal ”Vlogbrothers”, en kanal där John och hans bror Hank har gjort små videobrev till varandra, ett väldigt underhållande projekt som gick under namnet ”brotherhood 2.0”. Vidare så lovade John att alla exemplar i första tryckningen av boken skulle vara signerade av honom, ett projekt som han också dokumenterat på youtube. Beundransvärt och imponerande, och mycket riktigt så var min bok signerad när den anlände.

Photo 2013-01-18 09 03 44

Berättelsen är främst riktad till ungdomar, men jag fann mycket att hämta i Greens gripande berättelse om kärlek, livet, döden, övergivna gungor, Amsterdam, TV-spel för blinda och svensk hiphop. Men främst handlar den handlar om Hazel Lancaster, en deprimerad, döende, cancersjuk tjej på 16 år, som, efter att hennes mamma insisterat, börjar gå till en stödgrupp för cancersjuka. Väl där stiftar hon bekantskap med Augustus Waters, en före detta basketspelande pojke som överlevt sin cancer efter att ha fått amputera sitt ben. Hazel får Augustus att läsa hennes favoritbok ”An Imperial Affliction”, och tycke uppstår när Augustus visar sig bli lika besatt av boken som Hazel är, men hur lång tid har de kvar…?

Greens karaktärer känns väldigt sanna och uppriktiga, med sina brister och fel, och väldigt älskvärda. Det behöver dock inte nämnas att det inte är en särskilt munter historia, men det mörka ämnet till trots så är det så vackert och oerhört respektfullt skrivet med mycket kärlek. Om jag hade kunnat så hade jag köpt ett ex till alla jag känner, men det kan jag inte, så ni får beställa den själva på svenska eller engelska, vilket ni föredrar. Jag älskar verkligen den här boken, och jag hoppas att ni som läser detta  kommer att ge er själva en chans att  förälska er i den också.

Bonusvideo:

DFTBA

kvar än

Min kollega var snäll och utförde lite av mina nattliga uppgifter, vilket gett mig lite extra tid. Lite av det kunde gå till att skriva ett nytt inlägg, det var ju ett tag sedan nu.

2012 har passerat, och det visade sig vara ett väldigt intressant år på många plan. 2013 har precis börjat, men det verkar väldigt lovande hittills. Ni som läst mina senaste inlägg kan säkert gissa varför och för er som är för lata eller orkar inte gissa står det varför här: Jag är upp över öronen förälskad. :D

Det sägs att lycka är döden för kreativiteten, och även om jag stött det talesättet tidigare och inte vart så aktiv här sedan mitt förhållande satte igång så tror jag inte riktigt på det längre. Min bloggtystnad har mest berott på att jag prioriterat att ge min tid till min nyvunna kärlek, vilket ni säkert kan förstå, och inte brist på kreativitet. När det ebbat ut lite så kommer jag ta igen lite av min förlorade bloggtid. Jag överger er inte, kära läsare. :)

Förutom nu, när jag ska återgå till mitt arbete. Tjohej!

 

myspys deluxe

Har haft en så jäkla härlig helg, synd att den flög förbi alldeles för snabbt. Har haft besök av FV’n mesta delen av tiden, och förutom det oundvikliga och mycket välkomna myset så har vi kollat på bland annat ”Sunes Jul”, ätit av hennes hemmabakta och jättegoda bullar och vart och handlat bebiskläder.

Nej, det är inte till oss, det är julklapp till FV’s familjevänner i Spanien som ska få dom. Det lär nog dröja ett tag innan vi själva lär behöva nåt sånt. ;) Stötte på min vän och mammalediga kollega Maki på stan när vi handlade tidigare nämnda presenter. Det var kul när man såg hennes blick när jag sa att vi handlade bebiskläder, haha. FV’n stack hem nu i morse, hoppas vi kommer hinna ses innan jul. I och med jobb och andra förpliktelser nu under julen så är det inte helt säkert, men jag hoppas i alla fall. Och längtar nåt så fruktansvärt.

Kom precis hem från att ha sett The Hobbit. Jag tyckte den var helt okej, men den kändes mest som fanservice för de mest inbitna Sagan om ringen-fantasterna. För många upprepningar och callbacks till originaltrilogin gjorde det ganska tröttsamt. En annan sak som bidrog till tröttsamheten var hur de stretchat berättelsen. Denna filmen hade inte behövt vara 3 timmar lång. Man hade lätt kunnat kapa en timme och göra det till en tajt och mycket bättre film. Oavsett så var det kul att återse Midgård, och jag lär nog inte missa nästa del heller, hur omotiverat det än må vara att göra ännu en trilogi av en bok som lätt hade kunnat berättas i en betydligt kortare tidsrymd. Och jag hade inte behövt vara helt übertrött nu när jag kom hem från bion.

Det är så tyst och tomt i lägenheten nu. När jag blundar ser jag dig le, och dina smilgropar.
Så fantastiskt söta smilgropar.

God jul på er!

lyckan jag känner

Ibland faller bitarna på plats, planeter lägger sig i linje med varandra, det sista avgörande penseldraget som fullbordar verket, pricken över i:et, eller bara en sån sak som att man kommer på det smartaste och fyndigaste som kan sägas vid det perfekta tillfället. Ni vet den känslan? Bra. Multiplicera den i all oändlighet, lägg till oändligt mycket pirr och de härligaste lyckokänslor och upplevelser någonsin, så kanske ni kommer i närheten av vad jag känner just nu. Kanske. :D

Hanna

Jag är världens lyckligaste kille.

undanflykt ligger aldrig längre bort…

…än den mest närliggande boken. Jag har perioder då jag läser mycket, och perioder jag läser mindre. Just nu är jag inne i en period då jag läser ganska mycket, så jag tänkte berätta lite om de senaste böckerna jag plöjt igenom.

”Blandfärs” av Kringlan Svensson och Kalle Lind

”Blandfärs” är en väldigt… speciell bok, minst sagt! I grund och botten är det en mysterieberättelse, där merparten av karaktärerna försöker komma i underfund med vad som hänt med ett suspekt parti blandfärs och en människas försvinnande. Och det är en sannerligen speciell skara karaktärer i boken. Om jag ska dra en jämförelse så är de väldigt lika ensemblen i tv-serien ”It’s Always Sunny in Philadelphia”, då bara ett fåtal karaktärer tycks agera med någon form av eftertanke.

Men det värsta/bästa med denna typen av karaktärer är igenkänningsfaktorn. Det FINNS faktiskt sådana här människor i verkligheten, jag känner till och med en och annan av dessa. Detta är en av bokens styrkor, att många av karaktärerna är faktiskt ganska verklighetstrogna idioter, något man inte får läsa särskilt ofta i skönlitteratur. Den andra är i hur mysteriet utvecklar sig, och i slutändan knyts ihop, på ett väldigt naturligt och skickligt sätt. Karaktärernas impulsiva agerande gör att varje kapitel blir en oförutsägbar överraskning, och man kan omöjligt gissa hur det ska sluta.

Kringlan och Kalle är båda kända från olika humorprogram i radiokanalen P3. Kringlan från ”Pang Prego” och numera också satirprogrammet ”Tankesmedjan”, och Kalle från ”Hej Domstol”. Båda är fantastiskt träffsäkra i sin komik med en tydlig röst, och de kompletterar varandra fantastiskt bra i ”Blandfärs”. Kringlan har nämnt på sin Twitter att de för närvarande påbörjat arbetet med en uppföljare till ”Blandfärs”, och jag ser verkligen fram emot den. ”Blandfärs” är väldigt underhållande och som sagt oförutsägbar, så jag rekommenderar den varmt.

”Cloud Atlas” av David Mitchell

6 historier i lika många tidsåldrar. Historien tar sin början på ett skepp i Stilla Havet på 1850-talet, där en notarie vid namn Adam Ewing skriver en dagbok om sina upplevelser. Denna dagbok läses sedan av huvudkaraktären i nästa berättelse, där en musiker vid namn Robert Frobisher skriver brev till sin vän om sitt liv som assistent till en känd kompositör i en herrgård i Belgien på 1930-talet.

Dessa brev ges och läses av nästa huvudkaraktär, en journalist i 1970-talets Kaliforninen vid namn Luisa Rey, där mottagaren till breven också spelar en mindre roll. I nästa berättelse är förgående berättelse ett manus till en thrillerroman, som läses av bokutgivaren Timothy Cavendish i nutid, en förvirrad man som blir lurad av sin bror att läggas in på ålderdomshem. Denna komedi bärs vidare in i framtiden, där den presenteras som en film.

I denna framtidsberättelse intervjuas en syntetisk slav som fått uppleva en form av mänskligt uppvaknande, och fått vara del av ett rebelluppror. Intervjun spelas in och bärs vidare ännu längre in i framtiden till en vild dystopi där huvudkaraktären i förra berättelsen ses som en religiös Kristusfigur. Alla berättelser i boken är uppdelade i två delar, utom den sista, som berättas i ett stycke i mitten av boken. Låter det rörigt? Förstår det.

Detta till trots är detta en engagerande bok där varje berättelse har sin egna genre, sitt egna språk och unika röst, vilket gör den faktiskt ganska lätt att läsa. De har dock ett gemensamt tema i att det behandlar människans kämparglöd, orsak och verkan, och uppror mot auktoritära figurer genom olika tidsåldrar. Det är en fantastisk resa där vi färdas från det förflutna, långt in i framtiden och tillbaka igen. Och att det är en och samma författare bakom alla dessa sex historier är inget annat än häpnadsväckande. Speciellt i de två historier som utspelar sig i framtiden, där språket fått sig en ordentlig förändring, men man har ändå inga problem att förstå det, så länge man är någorlunda bevandrad i det engelska språket.

Detta är en av mina nya absoluta favoritböcker, tillsammans med nästa bok jag ska prata om, och jag ser enormt mycket fram emot Tom Tykwers och Wachowski-syskonens filmatisering.

”Vi håller på med en viktig grej” av Sara Hansson

Sara är 11 år, och har precis upptäckt Spice Girls. Hon har aldrig hört något liknande och blir helt betuttad i denna fantastiska grupp. Rebecka, en tjej som är ett år äldre än Sara, känner samma sak, och de upptäcker båda en bästisvänskap tack vare deras gemensamma kärlek till gruppen.

”Vi håller på med en viktig grej” utspelar sig under samma tidsperiod när jag var ung, så igenkänningsfaktorn för mig är fruktansvärt hög, trots att den handlar om tjejbästisar. Idioterna på skolan som klottrade nazi-kors på väggarna och skrek ”sieg heil” utan att förstå den fulla innebörden, brythjärtan, tjuvringningarna till Heta Linjen, godiset som poppar och sprakar i munnen, att äta Nutella i mängder, att sova över hos bästisen, att vara ängslig över att man tänkt dumma saker om ens föräldrar eller ångesten av att man är rädd att det ska hända ens föräldrar något hemskt, och så vidare. Boken är en grafisk roman, i brist på bättre uttryck, och det som inte sägs i text bärs upp av Sara Hanssons enkla men personliga och känslomässigt laddade teckningar. Det känns som ett väldigt vackert och unikt fönster in i någons förflutna.

Detta är som sagt ännu en av mina nya favvisar, och jag ser med glädje fram emot Saras nästa verk. Något säger mig att hennes berättelse om hennes uppväxt inte kommer sluta med denna boken.

De var alla böcker jag hade att berätta om för denna gången. De böcker jag ska läsa härnäst är den klassiska ”The Catcher in the Rye” av JD Salinger, ”John Dies at the End” av David Wong, ”Rise of The Governor” av Robert Kirkman och ”The Thousand Autumns of Jacob De Zoet” av David Mitchell.

att inte kunna passa in

För några veckor sedan fick regissören Lana Wachowski ett pris av HRC, Human Rights Campaign, en organisation som kämpar för för homo-bi- och transsexuellas jämställdhet i USA. Hon höll där ett tacktal som jag tyckte var roligt, insprirerande, rörande och förbaskat bra. Har ni en halvtimme över, snälla, ta och titta.

prioriteringar

Ibland får regeringen för sig saker. En av de saker de får för sig ibland är den så kallade kulturmärkningen, eller k-märkningen som den också kallas av folk in the fast lane. K-märkningen (ja, ni ser, jag använder den benämningen) innebär att exempelvis en byggnad eller park blir enligt lag skyddat och får inte rivas eller förändras alltför mycket, så att det historiska värdet bibehålls. En god tanke som jag kan stå bakom.

För ca sex år sedan kastade en kille som heter Jörgen en frisbee i en frisbeegolfbana i Västerås. Frisbeen missar sitt avsedda mål, men träffar en man i vit skjorta. Mannen blev upprörd, skrek lite omkring sig, och allt fastnade i ett av sällskapets videokamera. Ägaren till kameran tog sedan detta klipp och laddade upp det på videosajten Youtube. Klippet blev viralt, och den upprörda mannen i vit skjorta blev döpt till ”Skogsturken” av svenska folket. Folket skrattade, citerade mannen och klippet fick ett flertal olika parodier, som det så ofta blir med virala klipp. Åren har gått och klippet har sedan länge tappat sitt nöjesvärde och ses mest som en fotnot bland svenskar aktiva på internet.

Varför tar jag upp dessa två till synes helt orelaterade sakerna? Jo, det ska jag förklara. Nu är det så att sex år efter detta utspelade sig så benämns Skogsturken-klippet som ett av de populäraste klippen i svensk historia, och Centerpartiet i Västerås vill att klippet ska k-märkas och att på platsen där klippet utspelade sig ska det placeras ett minnesmärke, förmodligen i form av en plakett, staty, torn eller slott. Vad vet jag? Detta motiveras i motionen enligt följande:

Vi önskar en minnesmärkning av Sveriges största internetfenomen ‘vem vare som kasta’ och legitimera internets kulturella betydelse för hur vi lever våra liv på 2000-talet.

Om Centerpartiet inte förtjänat hån, skam och en annan förkortning (CP) innan (vilket de har) så är det nog dags nu. Klippet, förutom att det helt tappat sitt humoristiska värde, är visserligen en del av Sveriges internetkultur, men det är verkligen inget som förtjänar en hyllning i form av en k-märkning och ett minnesmärke. Jag råkar faktiskt ha ett klipp från de förtappade stackarna i CPs diskussion angående denna motionen som ni kan se här.

Klippet har ett kulturhistoriskt värde motsvarande noll, och om det om hundra år kommer finnas idioter (förmodligen från CP) som vallfärdar till en plats där en kille blev upprörd över att han träffades av en frisbee är jag glad att jag sedan länge lämnat denna planeten. Memes på internet kommer och går, men idioter i Centerpartiet, tyvärr, består.

solidaritet

Jag är uppfödd i och omkring Värnamo. Värnamo är en stad modell mindre, men med det unika läget att vara en knytpunkt för merparten av all kommunikation söderut. Vilket i sin tur har lett till att Värnamo är en stad där det smugglas mycket smuggelsprit, smuggelcigg, ja, förmodligen också smuggelvapen i denna lilla stad. Mycket smugglande som förekommer, alltså. Det smugglas även en hel del narkotika genom denna lilla stad, vilket förklarar också varför Värnamo, efter Malmö och Stockholm, för några år sedan utsågs till Sveriges tredje knarktätaste stad.

Jag har, trots detta och till mångas förvåning, aldrig brukat eller missbrukat någon form av illegalt preparat, trots att jag blivit erbjuden. Senast igår. Två gånger. Jag har dock vänner som både befinner sig i missbruk, och vänner som kommit ur det. Båda är dock lätträknade till antalet, då de som i regel missbrukar i denna stad håller sig till sina egna, i förorterna, i hyreshusen, dit kommunen förpassat dom. Bland annat i min lilla hemby Kärda, där min kära mor bor. Det finns ett problem med just detta. Just att missbrukarna förpassas till de sina. Jag har en vän som desperat försöker ta sig ur missbruket, men frestas ständigt av sina grannars beroende. Missbrukare föredrar nämligen att missbruka med andra missbrukare. Ungefär som att de flesta föredrar att festa med andra festliga festare. Men med skillnaden att denna festen tar aldrig slut, och är inte rolig någonstans.

Det finns såklart de som inte vill komma ifrån sin situation. Jag är helt för det fria valet, och en människa ska få göra vad denne vill med sin kropp, så länge ingen annan blir lidande av det. Men när någon som söker hjälp för sitt missbruk inte får någon som helst hjälp att komma ifrån frestelsen, då funkar det inte att samla alla missbrukare i förorternas hyreshus. Jag frågar er, är det inte värt att hjälpa någon komma ifrån en miljö, vars enda raison d’etré verkar vara att göra situationen värre för personen ifråga? Varför ska en som söker hjälp för sitt missbruk behöva utsättas för de allra jobbigaste av prövningar innan denne gjort sig förtjänt att integreras i en drogfri miljö?

Det är som att se någon få en spark i huvudet, och någon annan går fram till offret när denne försöker resa på sig och säger; ”ligg kvar, du förtjänar inte att resa på dig”.  Att personen får skylla sig själv. Det är lätt att tänka så, och de flesta gör det, tills någon i ens närhet befinner sig i den situationen. Vi hamnar alla snett nån gång i livet, och behöver hjälp. Det krävs en hel del av någon att våga be om hjälp, och det ska belönas, inte bestraffas.

Jag kräver inte att ni som läser detta ska gå och bli bästa kompis med era lokala knarkare, utan snarare att ni som tänker att knarkare förtjänar allt som händer dom, ska få er en liten tankeställare. Argumentet ”äh, ryck upp er” räcker inte till när samhället vänder ryggen åt de som behöver hjälp.

Tack för er tid.