bölfyyyld-e

Kan vi vara överrens om att förkylningar är djävulens påfund? Det är lite som att ligga med djur, dvs inte okej.

Jag just nu:

snor

Annonser

tre inköp

Det blev ett litet designbyte på bloggen också. Dusk, som jag hade innan, funkade gott och väl, men med tanke på att jag haft den i evigheter, så var det dags för något nytt. Det blev lite mörkare än vad jag tänkt från början, så jag lär säkert byta till något annat, men det får duga tills vidare.

untitled

Vi köpte en ny systemkamera när Uma föddes. En Canon 500D, och min tanke var när vi fick hem den: ”Yes, äntligen ska det fotas ordentligt, massa, överallt, alltid!” Blev det så? Näe. Nån enstaka gång har jag tagit med den ut för det ändamålet, men mest har den bara använts för att fota dottern när hon gör något gulligt. Hemma. Inte ens filmfunktionen har jag knappt ens rört en gång. Vad är det för fel på mig?

Istället använder jag min iPhone. Jag har dussintals appar för både foto och film som används flitigt. Jag har ett Olloclip så man kan välja mellan fisheye, vidvinkel och makro-foto. Visst, det blir hyggliga bilder, men inte i närheten av vad Canonen kan prestera. Det är väl antagligen smidigheten, snabbheten och möjligheten att kunna dela och redigera valfritt foto sekunder efter att den tagits som klår systemkamerans överlägsna bildkvalité. För att göra samma sak med systemkameran måste jag först ta ut minneskortet, in i minneskortläsaren, öppna mappen, skicka över bildfilen till Dropbox eller maila till telefonen, öppna mailklienten/Dropbox, spara ner bilden i fotoalbumet och SEN kan jag göra det jag vill. Sen måste minneskortet in i kameran igen, annars är man körd nästa gång man ska fota. Bökigt, minst sagt.

remast

Förra veckan fick jag två väldigt behagliga presenter. Det ena var ett spel till PS4, ”The Last of Us – Remastered”. Jag har redan spelet till PS3, men denna versionen är uppdaterad med bättre grafik, ljud och en hel del extramaterial. Det är dessutom ett av mina absoluta favoritspel, så det är kul att ha spelet i dess absolut bästa möjliga skick, om man säger så. Den andra överraskningen var ”Twin Peaks – The Entire Mystery”, en blu-ray-box med båda säsongerna, filmen, och sist men inte minst, 90 minuter borttagna scener från filmen som aldrig setts tidigare.

rw

För en som följt, älskat och vart besatt av serien sedan jag var liten så var den sista detaljen, de 90 minuter borttagna scenerna, som fick mig att vilja köpa boxen. Serien fick bara två säsonger, och jag är nog inte ensam om att mer eller mindre gotta mig i mer Twin Peaks när det erbjuds. Ingen kan skrämma mig som Lynch lyckats med Twin Peaks surrealistiska miljö och vansinne, och han lyckades än en gång med en av de borttagna scenerna. Laura Palmer går i en trappa i sitt hem, när hon helt plötsligt hör Bobs röst från takfläkten. Hon blir alltmer hypnotiserad av rösten och fläkten, och Bob säger att han vill smaka genom hennes mun. Han frågar henne ”Do you see what we can do?” Hon blir alltmer drömsk och stirrar, medans hon låååångsamt börjar spärra upp ögonen och hennes mun börjar spricka upp i ett alldeles för stort och vanvettigt flin när hon nästan lyckas bli besatt av Bob. Det avbryts dock när Lauras mamma kommer.

Hela scenen låter säkert rätt fånig om man bara läser den som jag beskrivit den. Det är en hel del redigeringstrick i spel, speciellt i ljudet, som gör den mycket mer engagerande än vad jag någonsin kan få den att verka i text. Det finns massvis med andra bra scener också, men just denna kändes som Twin Peaks när det är som allra läskigast. Hittade ingen youtubevideo på scenen, men en liten gif hittade jag allt.

Känner ni till uttrycket ”nightmare fuel”?

Hela familjen här hemma har blivit sjuka, och jag var sist att falla offer för förkylningen. Nedrigt, speciellt med tanke på att jag går miste om en del pengar, och att jag gått med på att hoppa in åt en kollega. Fast som hon sa, sjuka blir alla. Typiskt bara.

Från sjuksängen önskar jag er en bättre dag.

 

beep beep boop

Hej igen, allesammans!

Well, this is awkward… Jag vet inte riktigt vart jag ska börja efter ett så här långt uppehåll. Nåväl. Det blev en liten bebis. En tjejbebis. En tjejbebis vi valt att kalla Uma Liv Marianne, efter Uma Thurman, Liv Strömquist, Stefan Liv och min mor. 8:e oktober, klockan 11:18. 50 cm. 2905 gram, för er som satsat pengar. Som bonus blev rackaren riktigt söt och rolig också, utan några missbildningar eller defekter. Eller ja, hon skelar ganska ordentligt, så hon får ha glasögon för att rätta till det, men i övrigt ett glatt och välskapt flickebarn. Som snart är 10 månader gammalt.

Ni som är föräldrar vet hur tids- och energikrävande små bebisar är. Så den energin jag hade till bloggen gick helt och hållet åt hennes håll. En stor uppoffring få skulle göra, säkerligen. Eller inte.

Så vad har föranlett denna återkomst till bloggandet? Jag vet faktiskt inte. Jag har dock saknat skrivandet en hel del. Eller rättare sagt så har jag saknat det kreativa skapandet. Om man nu ens kan kalla bloggandet det. Att gå från en blank sida till en text jag kan stå bakom. Att göra min röst hörd. Och så vidare.

Det har hänt en hel del sedan sist. Två saker står dock ut, och som tidsmässigt går hand i hand med blogguppehållet. Det första var Umas födelse, som bokmärkte början av uppehållet, och en nära väns död, som bokmärkte slutet av detsamma. Märkligt hur symmetriskt det kan bli ibland. Det hände för några veckor sedan, och jag har inte mått särskilt bra alls, men det blir bättre. Jag vågar inte säga om det senare är anledningen till att jag valt att skriva igen, för mest känns det som om jag helt enkelt bara hittat viljan igen. Och nu har jag med all säkerhet tappat alla tidigare läsare också, så det blir lite som en omstart. Ny kula.

Vad mer? Min sambo ska påbörja en anställning/utbildning som undersköterska, så från och med några veckor så kommer undertecknad vara pappaledig över ett år. Jag kan knappt beskriva lättnaden jag känner när jag tänker på att jag inte kommer behöva spendera en endaste natt framför ett stekbord och steka kilovis med bacon, eller att behöva vispa dussintals med ägg för att göra äggröra, eller städa toaletter till förbannelse, på över ett år. Det kommer bara vara jag och min dotter som jag behöver tänka på. Och jag kommer kunna leva någorlunda normalt och sova normalt. Något jag inte gjort på 7 år. Helt sjukt egentligen.

Jag lovade i förra inlägget en bild på vårt barn när det anlänt, vilket har dröjt längre än vad ni kanske hoppats på. För att kompensera så får ni ett litet videoklipp istället när Uma är i sitt esse. Bara så ni vet, jag kommer hålla mitt ord som jag skrev i mitt förra inlägg och hålla bloggen relativt barnfri. Vidare så har jag och Hanna en annan, lösenordsskyddad blogg som vi dumpat enorma mängder med bilder på Uma. Är ni nyfikna på att få adress och inloggningsuppgifter, lämna er epost i kommentarerna på detta inlägget. Här kommer klippet! Nu! Här kommer det!

DreggelFian har roligt. :)

A post shared by Ricard (@the_cass83) on