samma historia, andra grepp

Sådär, nu sitter jag på tåget hem igen. Vad tyckte jag om filmen jämfört med boken och den svenska filmen? Boken är väldigt bra på att beskriva (onödiga) tekniska detaljer och de två huvudkaraktärerna, men är bristande när det kommer till att bygga upp spänning eller beskrivningar där det faktiskt behövts. Jag menar, behöver vi verkligen veta alla detaljer om Salanders 40 000-kronors MacBook eller en geografisk utläggning om Blomkvists tre timmar långa tågresa mot Hedestad?

I den svenska filmen känns både karaktärerna och spänningen väldigt ytlig med undantag för en scen mot slutet. I Finchers film läggs det största krutet på just spänningen och våldet, men det balanseras väl med Salanders och Blomkvists relation. Epilogen är helt annorlunda och betydligt längre mot den svenska filmen av just den anledningen. Den följer ändå boken ungefär lika troget som den svenska filmen, men man har skalat av fettet och onödiga relationsband, dock på ett respektfullt sätt.

Vilken av de tre föredrar jag? Boken, sverigefilmen eller Finchers? Finchers film är väldigt olik den svenska. Det är samma berättelse, men tar andra banor och utforskar andra facetter som finns i boken. Fincher balanserar sin karaktäristiska nattsvarta humor med sin lika karaktäristiska våldsskildring. Våldtäktsscenen i filmens mitt är helt klart den mest effektiva och överlägsna framställningen i denna versionen, både när man jämför med boken och den svenska filmen. Riktigt vidrig och hemsk, och det är en väldigt smärtsam scen.

Tyvärr så känns inte Blomkvists och Salanders relation speciellt trovärdig, men det är något som källmaterialet också lider av. Sexscenen mellan Salander och Blomkvist känns dock inte lika malplacerad som i den svenska filmen, eftersom det inte lades någon fokus på deras romantiska utveckling där.  Jag föredrar samspelet mellan de två i den svenska versionen, där deras relation är mer baserad på ömsesidig respekt och vänskap än något annat.

Boken skulle i sin tur mått bättre av en van redigerare som hade kunnat korta ner den 500+ långa boken något. Som exempel: Vad tjänar det historien egentligen att Mikael spenderade en sommar hos Vangerfamiljen och att hans pappa jobbade åt honom, när Henrik Vanger ändå påpekar att det inte är av sentimentala skäl som han anställt Mikael, och det nämns aldrig mer igen? Det var kanske tänkt som en Chekhov’s gun när boken skrevs, men nu blir det bara en väldigt ineffektiv och död red herring.

Jag är lite kluven. Alla versioner har sina styrkor och brister, men inte helt oväntat så föredrar jag Finchers version. Den är snyggare, brutalare, mer välspelad och känns mycket rappare och mer effektiv i sitt utförande än sin svenska dito, trots sina 2 timmar och 40 minuter. Jag tycker dock att det finns rum för båda filmversionerna, då de skiljer sig så markant från varandra, och jag gillar faktiskt dom båda. Jag tror inte heller att någon som gillar boken blir besviken på någon av de två filmerna.

ÅH! Jag måste bara nämna titelsekvensen i filmen också. VANSINNIGT häftig med samma låt från förra inlägget. Hade det funnits en oscarskategori för bästa titelsekvens så hade den vunnit nästa år med hästlängder.

Annonser

hej du vinterland

Sitter just nu på tåget till Jönköping för att se David Finchers senaste alster The Girl With The Dragon Tattoo och betraktar vinterlandskapet genom fönstret. Det är vitt och vackert, men med tanke på hur jag avskyr halkan och kylan så hade jag gladeligen bytt ut det mot det gråa höstväder som vi haft hittills. Nåja, man bor ju i Sverige, så jag får troligtvis leva med det i några månader till.

Filmen gick ikväll i Värnamo också, så jag hade egentligen inte behövt ta mig till Jönköping, men när jag fick reda på att min planerade resa var onödig så var biobiljetten redan bokad och betald. Jag försökte ringa till SF för att få en återbetalning, men jag skulle i så fall behöva göra det personligen på plats enligt mannen jag fick prata med.

”Ja, men då måste jag ju ändå ta mig från Värnamo till Jönköping och tillbaka, vilket var just det jag ville slippa.”
”Ja… Nu är det dessvärre så att vi fått motta en del klagomål från bankerna just för att vi godkänt återbetalningar över telefon… Så det är tyvärr inte så mycket jag kan göra…”
”Okej.”
”Mmmm…”

Här gav jag en onödigt lång konstpaus, mest för att jag ville göra killen lite obekväm då jag förstod att det var upp till mig att avrunda samtalet. Ska jag behöva bekosta en resa till Jönköping och tillbaka i onödan så skulle jag få ha lite roligt också. Konstpausen varade säkert 10 sekunder. 10 långa sekunder, men sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag suckade och sa till killen med vänlig, men uppgiven ton…

”Nähe, nu måste jag lägga på. Tack, trots att inget fanns att göra. Hejdå!”
”Eh, hej hej.”

Jag håller på att läsa slutet av Män som hatar kvinnor, förlagan till filmen jag senare ska se. Jag har inte läst boken innan, men jag har sett den svenska filmen tidigare, så jag är någorlunda bekant med historien. Jag kan förstå att den tilltalat så många läsare som den har, men det är ingen speciellt bra prosa i mitt tycke. Det ska ändå bli intressant att se filmen, jag har en så stor respekt och beundran inför Finchers hantverk att jag är så sjukt nyfiken hur han valt att porträttera mitt hemland.

Många av mina vänner, kollegor och bekanta är lite negativt inställda till filmen, dels för att det redan finns en filmatisering, och att en så svensk historia filmats i Sverige med engelsktalande skådespelare, som med Kenneth Branaghs version av Wallander. De hade hellre föredragit att historien skrivits om så den kunde filmats i något annat engelsktalande land, eller inte filmats om alls.

Personligen känner jag att även om den svenska filmen är helt OK, så känns den typiskt svensk, och med det menar jag att den är inte så speciellt påkostad eller snygg. Så jag välkomnar en Hollywoodbudget och en regissör av Finchers kaliber för att kanske göra historien rättvisa.

På den andra punkten så glömmer många att en ansenlig mängd filmer som utspelar sig i  exempelvis andra världskrigets nazityskland används samma berättargrepp att låta alla tala engelska. Se bara på Schindler’s List, som exempel. Vi är bara inte vana vid att svenskar gestaltats på samma sätt.

Vidare så håller jag inte med om att det hade vart bättre att förpassa historien till nån motsvarande amerikansk miljö. Sverige är så unikt och är så sammanvävt med historien att det känns som en karaktär i sig i boken, och det är en uppfattning jag delar med Fincher. Huruvida filmatiseringen är nödvändig över huvud taget så ser jag det så här: Det är som när man berättar en historia eller ett skämt: det kan falla platt eller vara hur engagerande som helst, beroende på personen som berättar den. Samma paralell kan dras här.

Rooney Mara, som spelar Lisbeth Salander, nämnde också nyligen i en intervju att man kan först förstå karaktärerna helt och fullt först när man spenderat en vinter i Sverige, vilket kan ses som smått humoristisk sagt, men det ligger faktiskt något i det hon säger. Vi svenskar är ett speciellt släkte, och mycket av vårt beteende kan med största säkerhet spåras till det klimat vi bor och lever i.


We come from the land of ice and snow
From the midnight sun where the hot springs blow…

skaka loss

Har haft lite skrivkramp på sistone. Har det fortfarande, men jag tror man kan ta lärdom om bröderna Coen, som när de skrev manuset till Miller’s Crossing drabbades av skrivkramp, och valde att börja skriva ett manus om en manusförfattare med skrivkramp, som sedan blev Barton Fink. Så, genom att skriva om min skrivkramp så kanske jag lyckas skaka loss något i mitt sinne.

Jag älskar att skriva. Jag ser mig inte som någon expert på något sätt eller vis, och mer än ofta lutar jag mig hellre mot prokrastinering än att sätta mig ner och blogga. Jag har ofta fått förslag på vad jag ska skriva om, men jag känner att det inte är riktigt rätt att göra det, av olika anledningar.

Jag gick med i en sida som hette Plinky för ett tag sedan, där man får förslag på ämnen man kan skriva om i bloggen. Dagens förslag är ”Har du något nyårslöfte i åtanke inför 2012?” Visst, ett helt okej ämne för ett blogginlägg, men att ta förslag känns lite som om det kommer i vägen för sann inspiration. Jag vill att mina texter ska födas genom mina erfarenheter, upplevelser och mina egna observationer.  Att ta förslag känns mer som en tillsägelse, uppgift eller läxa, och jag tror inte det är en bra förutsättning när man ska skriva en personlig blogg.

Det finns redan så många som bloggar för bloggandets skull, vars enda mål är att få träffar, kommentarer eller bara en oanständig mängd inlägg, när de i själva verket inte innehåller någonting vettigt överhuvudtaget. Det har jag min twitter och facebook-tidslinje till. Här på bloggen vill jag i alla fall försöka få fram något av substans och betydelse. Om jag lyckas eller ej, det lämnar jag till mina (få) läsare att avgöra.