undanflykt ligger aldrig längre bort…

…än den mest närliggande boken. Jag har perioder då jag läser mycket, och perioder jag läser mindre. Just nu är jag inne i en period då jag läser ganska mycket, så jag tänkte berätta lite om de senaste böckerna jag plöjt igenom.

”Blandfärs” av Kringlan Svensson och Kalle Lind

”Blandfärs” är en väldigt… speciell bok, minst sagt! I grund och botten är det en mysterieberättelse, där merparten av karaktärerna försöker komma i underfund med vad som hänt med ett suspekt parti blandfärs och en människas försvinnande. Och det är en sannerligen speciell skara karaktärer i boken. Om jag ska dra en jämförelse så är de väldigt lika ensemblen i tv-serien ”It’s Always Sunny in Philadelphia”, då bara ett fåtal karaktärer tycks agera med någon form av eftertanke.

Men det värsta/bästa med denna typen av karaktärer är igenkänningsfaktorn. Det FINNS faktiskt sådana här människor i verkligheten, jag känner till och med en och annan av dessa. Detta är en av bokens styrkor, att många av karaktärerna är faktiskt ganska verklighetstrogna idioter, något man inte får läsa särskilt ofta i skönlitteratur. Den andra är i hur mysteriet utvecklar sig, och i slutändan knyts ihop, på ett väldigt naturligt och skickligt sätt. Karaktärernas impulsiva agerande gör att varje kapitel blir en oförutsägbar överraskning, och man kan omöjligt gissa hur det ska sluta.

Kringlan och Kalle är båda kända från olika humorprogram i radiokanalen P3. Kringlan från ”Pang Prego” och numera också satirprogrammet ”Tankesmedjan”, och Kalle från ”Hej Domstol”. Båda är fantastiskt träffsäkra i sin komik med en tydlig röst, och de kompletterar varandra fantastiskt bra i ”Blandfärs”. Kringlan har nämnt på sin Twitter att de för närvarande påbörjat arbetet med en uppföljare till ”Blandfärs”, och jag ser verkligen fram emot den. ”Blandfärs” är väldigt underhållande och som sagt oförutsägbar, så jag rekommenderar den varmt.

”Cloud Atlas” av David Mitchell

6 historier i lika många tidsåldrar. Historien tar sin början på ett skepp i Stilla Havet på 1850-talet, där en notarie vid namn Adam Ewing skriver en dagbok om sina upplevelser. Denna dagbok läses sedan av huvudkaraktären i nästa berättelse, där en musiker vid namn Robert Frobisher skriver brev till sin vän om sitt liv som assistent till en känd kompositör i en herrgård i Belgien på 1930-talet.

Dessa brev ges och läses av nästa huvudkaraktär, en journalist i 1970-talets Kaliforninen vid namn Luisa Rey, där mottagaren till breven också spelar en mindre roll. I nästa berättelse är förgående berättelse ett manus till en thrillerroman, som läses av bokutgivaren Timothy Cavendish i nutid, en förvirrad man som blir lurad av sin bror att läggas in på ålderdomshem. Denna komedi bärs vidare in i framtiden, där den presenteras som en film.

I denna framtidsberättelse intervjuas en syntetisk slav som fått uppleva en form av mänskligt uppvaknande, och fått vara del av ett rebelluppror. Intervjun spelas in och bärs vidare ännu längre in i framtiden till en vild dystopi där huvudkaraktären i förra berättelsen ses som en religiös Kristusfigur. Alla berättelser i boken är uppdelade i två delar, utom den sista, som berättas i ett stycke i mitten av boken. Låter det rörigt? Förstår det.

Detta till trots är detta en engagerande bok där varje berättelse har sin egna genre, sitt egna språk och unika röst, vilket gör den faktiskt ganska lätt att läsa. De har dock ett gemensamt tema i att det behandlar människans kämparglöd, orsak och verkan, och uppror mot auktoritära figurer genom olika tidsåldrar. Det är en fantastisk resa där vi färdas från det förflutna, långt in i framtiden och tillbaka igen. Och att det är en och samma författare bakom alla dessa sex historier är inget annat än häpnadsväckande. Speciellt i de två historier som utspelar sig i framtiden, där språket fått sig en ordentlig förändring, men man har ändå inga problem att förstå det, så länge man är någorlunda bevandrad i det engelska språket.

Detta är en av mina nya absoluta favoritböcker, tillsammans med nästa bok jag ska prata om, och jag ser enormt mycket fram emot Tom Tykwers och Wachowski-syskonens filmatisering.

”Vi håller på med en viktig grej” av Sara Hansson

Sara är 11 år, och har precis upptäckt Spice Girls. Hon har aldrig hört något liknande och blir helt betuttad i denna fantastiska grupp. Rebecka, en tjej som är ett år äldre än Sara, känner samma sak, och de upptäcker båda en bästisvänskap tack vare deras gemensamma kärlek till gruppen.

”Vi håller på med en viktig grej” utspelar sig under samma tidsperiod när jag var ung, så igenkänningsfaktorn för mig är fruktansvärt hög, trots att den handlar om tjejbästisar. Idioterna på skolan som klottrade nazi-kors på väggarna och skrek ”sieg heil” utan att förstå den fulla innebörden, brythjärtan, tjuvringningarna till Heta Linjen, godiset som poppar och sprakar i munnen, att äta Nutella i mängder, att sova över hos bästisen, att vara ängslig över att man tänkt dumma saker om ens föräldrar eller ångesten av att man är rädd att det ska hända ens föräldrar något hemskt, och så vidare. Boken är en grafisk roman, i brist på bättre uttryck, och det som inte sägs i text bärs upp av Sara Hanssons enkla men personliga och känslomässigt laddade teckningar. Det känns som ett väldigt vackert och unikt fönster in i någons förflutna.

Detta är som sagt ännu en av mina nya favvisar, och jag ser med glädje fram emot Saras nästa verk. Något säger mig att hennes berättelse om hennes uppväxt inte kommer sluta med denna boken.

De var alla böcker jag hade att berätta om för denna gången. De böcker jag ska läsa härnäst är den klassiska ”The Catcher in the Rye” av JD Salinger, ”John Dies at the End” av David Wong, ”Rise of The Governor” av Robert Kirkman och ”The Thousand Autumns of Jacob De Zoet” av David Mitchell.

Annonser

att inte kunna passa in

För några veckor sedan fick regissören Lana Wachowski ett pris av HRC, Human Rights Campaign, en organisation som kämpar för för homo-bi- och transsexuellas jämställdhet i USA. Hon höll där ett tacktal som jag tyckte var roligt, insprirerande, rörande och förbaskat bra. Har ni en halvtimme över, snälla, ta och titta.

prioriteringar

Ibland får regeringen för sig saker. En av de saker de får för sig ibland är den så kallade kulturmärkningen, eller k-märkningen som den också kallas av folk in the fast lane. K-märkningen (ja, ni ser, jag använder den benämningen) innebär att exempelvis en byggnad eller park blir enligt lag skyddat och får inte rivas eller förändras alltför mycket, så att det historiska värdet bibehålls. En god tanke som jag kan stå bakom.

För ca sex år sedan kastade en kille som heter Jörgen en frisbee i en frisbeegolfbana i Västerås. Frisbeen missar sitt avsedda mål, men träffar en man i vit skjorta. Mannen blev upprörd, skrek lite omkring sig, och allt fastnade i ett av sällskapets videokamera. Ägaren till kameran tog sedan detta klipp och laddade upp det på videosajten Youtube. Klippet blev viralt, och den upprörda mannen i vit skjorta blev döpt till ”Skogsturken” av svenska folket. Folket skrattade, citerade mannen och klippet fick ett flertal olika parodier, som det så ofta blir med virala klipp. Åren har gått och klippet har sedan länge tappat sitt nöjesvärde och ses mest som en fotnot bland svenskar aktiva på internet.

Varför tar jag upp dessa två till synes helt orelaterade sakerna? Jo, det ska jag förklara. Nu är det så att sex år efter detta utspelade sig så benämns Skogsturken-klippet som ett av de populäraste klippen i svensk historia, och Centerpartiet i Västerås vill att klippet ska k-märkas och att på platsen där klippet utspelade sig ska det placeras ett minnesmärke, förmodligen i form av en plakett, staty, torn eller slott. Vad vet jag? Detta motiveras i motionen enligt följande:

Vi önskar en minnesmärkning av Sveriges största internetfenomen ‘vem vare som kasta’ och legitimera internets kulturella betydelse för hur vi lever våra liv på 2000-talet.

Om Centerpartiet inte förtjänat hån, skam och en annan förkortning (CP) innan (vilket de har) så är det nog dags nu. Klippet, förutom att det helt tappat sitt humoristiska värde, är visserligen en del av Sveriges internetkultur, men det är verkligen inget som förtjänar en hyllning i form av en k-märkning och ett minnesmärke. Jag råkar faktiskt ha ett klipp från de förtappade stackarna i CPs diskussion angående denna motionen som ni kan se här.

Klippet har ett kulturhistoriskt värde motsvarande noll, och om det om hundra år kommer finnas idioter (förmodligen från CP) som vallfärdar till en plats där en kille blev upprörd över att han träffades av en frisbee är jag glad att jag sedan länge lämnat denna planeten. Memes på internet kommer och går, men idioter i Centerpartiet, tyvärr, består.