solidaritet

Jag är uppfödd i och omkring Värnamo. Värnamo är en stad modell mindre, men med det unika läget att vara en knytpunkt för merparten av all kommunikation söderut. Vilket i sin tur har lett till att Värnamo är en stad där det smugglas mycket smuggelsprit, smuggelcigg, ja, förmodligen också smuggelvapen i denna lilla stad. Mycket smugglande som förekommer, alltså. Det smugglas även en hel del narkotika genom denna lilla stad, vilket förklarar också varför Värnamo, efter Malmö och Stockholm, för några år sedan utsågs till Sveriges tredje knarktätaste stad.

Jag har, trots detta och till mångas förvåning, aldrig brukat eller missbrukat någon form av illegalt preparat, trots att jag blivit erbjuden. Senast igår. Två gånger. Jag har dock vänner som både befinner sig i missbruk, och vänner som kommit ur det. Båda är dock lätträknade till antalet, då de som i regel missbrukar i denna stad håller sig till sina egna, i förorterna, i hyreshusen, dit kommunen förpassat dom. Bland annat i min lilla hemby Kärda, där min kära mor bor. Det finns ett problem med just detta. Just att missbrukarna förpassas till de sina. Jag har en vän som desperat försöker ta sig ur missbruket, men frestas ständigt av sina grannars beroende. Missbrukare föredrar nämligen att missbruka med andra missbrukare. Ungefär som att de flesta föredrar att festa med andra festliga festare. Men med skillnaden att denna festen tar aldrig slut, och är inte rolig någonstans.

Det finns såklart de som inte vill komma ifrån sin situation. Jag är helt för det fria valet, och en människa ska få göra vad denne vill med sin kropp, så länge ingen annan blir lidande av det. Men när någon som söker hjälp för sitt missbruk inte får någon som helst hjälp att komma ifrån frestelsen, då funkar det inte att samla alla missbrukare i förorternas hyreshus. Jag frågar er, är det inte värt att hjälpa någon komma ifrån en miljö, vars enda raison d’etré verkar vara att göra situationen värre för personen ifråga? Varför ska en som söker hjälp för sitt missbruk behöva utsättas för de allra jobbigaste av prövningar innan denne gjort sig förtjänt att integreras i en drogfri miljö?

Det är som att se någon få en spark i huvudet, och någon annan går fram till offret när denne försöker resa på sig och säger; ”ligg kvar, du förtjänar inte att resa på dig”.  Att personen får skylla sig själv. Det är lätt att tänka så, och de flesta gör det, tills någon i ens närhet befinner sig i den situationen. Vi hamnar alla snett nån gång i livet, och behöver hjälp. Det krävs en hel del av någon att våga be om hjälp, och det ska belönas, inte bestraffas.

Jag kräver inte att ni som läser detta ska gå och bli bästa kompis med era lokala knarkare, utan snarare att ni som tänker att knarkare förtjänar allt som händer dom, ska få er en liten tankeställare. Argumentet ”äh, ryck upp er” räcker inte till när samhället vänder ryggen åt de som behöver hjälp.

Tack för er tid.

Annonser

höstslö

Min blogg, mina vänner och läsare… jag har försummat er igen. Eller ja, det var faktiskt inte så jättelängesedan jag skrev ett inlägg, men det känns som jag försummat er. Jag har haft massvis med tid, jag har haft massvis med tankegångar som skulle lämpat sig att skriva inlägg om. Ett om mitt ställningstagande i den feministiska frågan. Ett annat om Android-fanboys på prisjakt. Ett annat om fördomar. Amanda Todd. Bara som exempel. Jag har helt enkelt vart förslöad. Försumbar. Lat. Och trött.

Idag var egentligen inget undantag. Sov alldeles för länge, och hade ingen som helst avsikt att lämna sängen heller. Men naturen kallade och dessutom så hade jag lite auktioner på tradera att ta itu med. Önskar jag orkade vara lite mer insiktsfull och rolig i detta inlägg, men höstmörkret tär på den sidan av mig. Nästa gång, kanske.

mina grannar

Jag har grannar som jag tänkte berätta lite kort om. Jag känner dom inte så jätteväl med tanke på att jag är mest aktiv om nätterna och stöter inte på dom så ofta, men jag berätta lite om de jag sprungit på genom alla år jag bott här.

Min granne till vänster har jag bara sett en gång. Han är tyst och de enda gångerna jag ens vet att han lever är att jag kan se en tidning hängandes i hans brevinkast som försvinner lite senare under dagen.

Min granne till höger är en äldre finsk herre som alltid är trevlig och bemötande, och det har han vart ända sedan jag flyttade in. Ett problem bara. Jag förstår inte ett enda ord av vad han säger. Hittills har jag klarat mig bra med att nicka, le vänligt och gissa mig till vad han säger, men jag fattar egentligen ingenting.

Min granne nedanför mig vet jag ingenting om.

Min granne ovanför mig är min nemisis. Han har snickrat och hamrat och borrat och gud vet vad i sin lägenhet hur jävla länge som helst nu. Jag klandrar honom inte egentligen, det är bara tråkigt att jag jobbar natt och att det bara är acceptabelt att väsnas på dagtid. Oavsett så har han vart tyst i några dagar nu, så jag hoppas han är klar med vad han hållt på med. Hoppas går ju.

Det var mina grannar.

definitionen av uttjatad

Jag klankade ner lite på Nintendos gamla klassiska 8-bitars-konsol i mitt förrförra inlägg, så nu trodde ni väl att  jag var klar med Nintendo? Nääää, inte jag inte!

Jag har faktiskt inget emot Nintendo alls, de gör gedigna konsoler som visserligen är lite mer familjeinriktade än mot den man-about-town som jag titulerar mig som. Vid varje ny konsol så försöker de göra något nyskapande, vilket de visat prov på med exempelvis Game Boy (bärbar konsol), Virtual Boy (bärbar virtuell konsol) Nintendo 64 (spel med 3d-modellering), Wii (viftkontroller), Nintendo DS (touchkontroller), Nintendo 3DS (bärbar 3d-grafik utan glasögon) och så vidare.

Detta gör mig därför lite besviken när jag pratar om Nintendos spelkaraktärer. Den nyskapande ådran i konsolutvecklingen har nämligen inte burits med alls när det kommer till att skapa nya karaktärer i Nintendo-universumet, och jag riktar min blick på Mario-spelen. I skrivande stund så har det släppts inte mindre än… ja, jag slutade räkna vid 100 spel, men ni kan se en lista här.

Jag har inget emot mustaschprydda italienska rörmockare som trampar ihjäl sköldpaddor (i tv-spel), men jag tycker att Nintendo borde NÅN gång vakna upp och tänka ”Hm, Mario… är han inte lite… gjord som karaktär?” Kanske? Jag menar, när ens rörmockarkaraktär extraknäcker som läkare  (vilket han gjorde redan 1990 i Dr. Mario) är det kanske dags att försöka hitta på några nya karaktärer och låta de nya spelen stå på egna fötter. Jag är helt övertygad att exempelvis Super Mario Galaxy hade fortfarande vart det kanonspel det blivit om man strykt bort orden ”Mario” och ”Super” från titeln och ersatt det med något annat.

Sen är Mario faktiskt inte mycket till karaktär ändå. Vad vet vi om honom? Han trampar ihjäl sköldpaddor, har en grönklädd bror som heter Luigi, samlar mynt, äter svamp och räddar prinsessor i sina främsta spel. Alltid med ett lika fånflinande ansiktsuttryck. Hans karaktär är lika tvådimensionell som hans spelmodell var i de första spelen.

Och då har jag ändå bara pratat om Mario-spelen. Zelda-spelen är förvisso inte lika många till antalet, men symptomet är ändå detsamma. Metroid. Kirby. Donkey Kong. Att förlita sig på ett urgammalt varumärke är ett beprövad knep som funkar då det tilltalar människor på ett nostalgiskt plan, men med risken att det blir jävligt gammalt (som sig bör) och uttjatat. Nä, pensionera Mario nu, Nintendo. 31 år i tjänst borde vara mer än nog för en italiensk, mustaschprydd rörmockarstackare.