Jag är uppfödd i och omkring Värnamo. Värnamo är en stad modell mindre, men med det unika läget att vara en knytpunkt för merparten av all kommunikation söderut. Vilket i sin tur har lett till att Värnamo är en stad där det smugglas mycket smuggelsprit, smuggelcigg, ja, förmodligen också smuggelvapen i denna lilla stad. Mycket smugglande som förekommer, alltså. Det smugglas även en hel del narkotika genom denna lilla stad, vilket förklarar också varför Värnamo, efter Malmö och Stockholm, för några år sedan utsågs till Sveriges tredje knarktätaste stad.
Jag har, trots detta och till mångas förvåning, aldrig brukat eller missbrukat någon form av illegalt preparat, trots att jag blivit erbjuden. Senast igår. Två gånger. Jag har dock vänner som både befinner sig i missbruk, och vänner som kommit ur det. Båda är dock lätträknade till antalet, då de som i regel missbrukar i denna stad håller sig till sina egna, i förorterna, i hyreshusen, dit kommunen förpassat dom. Bland annat i min lilla hemby Kärda, där min kära mor bor. Det finns ett problem med just detta. Just att missbrukarna förpassas till de sina. Jag har en vän som desperat försöker ta sig ur missbruket, men frestas ständigt av sina grannars beroende. Missbrukare föredrar nämligen att missbruka med andra missbrukare. Ungefär som att de flesta föredrar att festa med andra festliga festare. Men med skillnaden att denna festen tar aldrig slut, och är inte rolig någonstans.
Det finns såklart de som inte vill komma ifrån sin situation. Jag är helt för det fria valet, och en människa ska få göra vad denne vill med sin kropp, så länge ingen annan blir lidande av det. Men när någon som söker hjälp för sitt missbruk inte får någon som helst hjälp att komma ifrån frestelsen, då funkar det inte att samla alla missbrukare i förorternas hyreshus. Jag frågar er, är det inte värt att hjälpa någon komma ifrån en miljö, vars enda raison d’etré verkar vara att göra situationen värre för personen ifråga? Varför ska en som söker hjälp för sitt missbruk behöva utsättas för de allra jobbigaste av prövningar innan denne gjort sig förtjänt att integreras i en drogfri miljö?
Det är som att se någon få en spark i huvudet, och någon annan går fram till offret när denne försöker resa på sig och säger; ”ligg kvar, du förtjänar inte att resa på dig”. Att personen får skylla sig själv. Det är lätt att tänka så, och de flesta gör det, tills någon i ens närhet befinner sig i den situationen. Vi hamnar alla snett nån gång i livet, och behöver hjälp. Det krävs en hel del av någon att våga be om hjälp, och det ska belönas, inte bestraffas.
Jag kräver inte att ni som läser detta ska gå och bli bästa kompis med era lokala knarkare, utan snarare att ni som tänker att knarkare förtjänar allt som händer dom, ska få er en liten tankeställare. Argumentet ”äh, ryck upp er” räcker inte till när samhället vänder ryggen åt de som behöver hjälp.
Tack för er tid.
