skådisars vaxliknande hud

Säga vad man vill om Prometheus, en film som otroligt nog är en film jag tycker är helt fantastisk trots att den inte håller ihop rent storymässigt (inte helt olikt mitt förhållande till serien Lost, också manusförfattad av Damon Lindelof), men jag undrar vad det var för nöt på Fox som tyckte att detta var en snyggt omslag till dvd/bluray-releasen.

Även om man bortser från hur estetiskt infantilt och vidrigt omslaget är (kan vi inte sluta med floating heads nån JÄVLA gång?), så ser man ju knappt att det är Charlize Theron, Michael Fassbender eller Noomi Rapace som spelar huvudrollerna, så söndershoppade som de är. Seriöst. Jag kan hitta fanart på deviantart som hade funkat mycket bättre. Fast det behöver jag inte göra, nä, för det har Prometheus EGNA FACEBOOKSIDA REDAN GJORT ÅT MIG!

Tacka vet jag omslaget till 3D-releasen av samma film.

Mycket snyggare och passar filmens känsla helt klart mycket bättre.

Annonser

tv-spelandets nostalgiska glasögon

TV-spel. Många finns det, och många spelare finns det. Men för alla TV-spelare födda på 80-talet finns det en helig graal bland alla konsoler. En konsol över alla andra. Jag talar såklart om… Nintendo 8-bitars.

 

Jag var en av dom som spenderade flertalet timmar tillsammans med kamrater framför en styck tv samt en av dessa gråa boxar, och reste handkontrollen hastigt i uppåtrikning när Mario skulle hoppa de första gångerna man spelade. (Ironiskt nog så har denna reflex anammats av nutidens Nintendokonsoler i och med Wii, men det är ett sidospår.) Alla mina generationskamrater känner med all säkerhet igen spelen. Duck Hunt. The Legend of Zelda. Donkey Kong. Ice Climber. BattleToads (med fantastisk pausmusik, för övrigt). Little Nemo – The Dream Master. Chip and Dale – Rescue Rangers. Mike Tyson’s Punch Out. Ja, till och med PC-klassikern Maniac Mansion, som översattes även till svenska i och med Nintendo-portningen, med blandat resultat. Och vem kan inte glömma den berömda Konamikoden som jag vet flera använde sig av? Eller att man var ibland tvungen att blåsa i kassetten för att den skulle fungera?

Visst minns ni? Och ni som känner igen er i det jag skriver, visst har det kliat i fingrarna varje gång ni sett någon som försöker kränga sin gamla spelkonsol på blocket eller Tradera tillsammans med sin spelsamling? Ja, det har det hos mig också, men jag råder er att lyssna på mig i nästa mening. Spara era pengar, de flesta Nintendo 8-bitars-spel är överdrivet svåra skitspel.

Nu blir det säkert ramaskri, men lugna er och läs vad jag har att säga. Andas in. Andas ut. Är ni med? Okej, låt mig förklara.

Nostalgi är som ni själva vet en förrädisk älskare, och minnet av något är bevisat bättre än själva upplevelsen i sig, och spelen till Nintendo 8-bitars är verkligen inget undantag. När ni väl har den gamla konsolen hemma och ”nyhetens” behag har lagt sig, så kommer ni förmodligen nå samma slutsats som jag nådde. Spelen är inte speciellt roliga längre och sjukt svåra. Den ”heliga graalen” kommer till slut samla damm i någon garderob eller hamna tillbaka på sidan där ni köpte den. Av alla dessa spel jag rabblade upp tidigare så är det kanske en eller två jag kan tänka mig att spela igen, och då vet jag ändå att jag kommer tröttna på det ganska omgående.

Missförstå mig inte, det är en cool retropryl och som ger en viss cred, men om det börjar klia i fingrarna, lyd då mitt råd och ladda ner en emulator istället, och använd pengarna till en konsol från nuvarande eller kommande generation istället. Det tjänar du på i längden. Låt ert glada minne av Nintendos gamla spel leva vidare istället, och inte fördärvas av den bistra verkligheten, som det gjorde hos mig.

Det grå lådan är död. Länge leve den grå lådan.

helvete 2.0

20120925-061917.jpg

Med anledning av att någon idiotjävel smittat jobbdatorn med virus så kommer förmodligen mina och andras surfförmåner här på jobbet att dras in när datorn kommer tillbaka från reparatören. Vilket kommer innebära lite färre inlägg här i fortsättningen.

Missförstå mig inte, jag ser inte mitt nattliga surfande på jobbet som någon rättighet alls, och att dra in en sådan förmån är en lämplig åtgärd. Jag tycker dock att det är för jävligt att folk inte kan låta bli att installera skit eller måste surfa runt på sidor som kräver att man installerar nån jävla plugin, vilket jag är helt säker på är fallet här.

Tack för att ni förmodligen tagit ifrån mig min sociala livlina, era jävla dumhuvuden.

Nåja. Jag har alltid min telefon som jag kan använda. Det är inte lika smidigt som när jag skriver på datorn, och går inte lika snabbt, men det får duga. Detta inlägget skrevs exempelvis på telefonen. Man kanske vänjer sig?

dumheter

Vänster - dum telefon. Höger - inte dum telefon.

 

Visst är det märkligt hur ens uppfattning om något ändras så fort ett bättre alternativ uppenbarar sig? Som med min telefon. Hade absolut inga klagomål på den innan, den har funkat kanonbra, om man bortser från att hemknappen inte funkar som den ska ibland. Detta till trots har det vart den bästa prylen jag ägt, någonsin. Nu sedan iPhone 5 blev allmän kännedom så har jag helt plötsligt börjat snegla surt och muttra elakheter åt min numera skittelefon.

Dumma telefon, du är så slö.
Det tar sån tid att växla mellan appar.
Dumt.
Varför har du inte en A6-processor?
Varför är inte din kamera bättre, dumma telefon, som kan ta panoramabilder?
Åh, vad nu då?
Batteriet håller på att ta slut efter att inte ha laddat den på flera dagar?
Dumma telefonbatteri.
Och vad tung du är.
Varför kan du inte vara 25 gram lättare och väga 112 gram, som iPhone 5?
Att inte väga mindre är dumt, dumma telefon.
25 gram gör så mycket.
Varför har du inte en extra ikonrad?
Eller större skärm?
Jag hatar dig, dumma telefon.
Jag längtar tills jag kan byta ut dig mot en iPhone 5, dumma telefon.
Och vad ful du är.
Och så luktar du illa.
Dumma telefon.

Sådana är mina tankegångar. Mitt förhållande till mobil teknik behöver nog ses över.

Lite.

visionären

Oftast när jag skriver ett inlägg så brukar jag i alla fall ha en någorlunda klar vision om hur det ska se ut. Jag skriver ett utkast i huvudet, trycker ner det här på wordpress, justerar lite allt eftersom. Klistrar in lämpliga bilder, läser igenom det igen, funderar ut en rubrik, om jag inte redan haft en i åtanke, och publicerar. Läser igenom inlägget igen några gånger för att spotta stavfel och liknande missar, korrigerar dom, läser igen, lämnar det därhän.

Idag hade jag ingen klar vision innan jag började skriva.

byta läger

Jag är väldigt förtjust i Apples produkter, jag tror inte det har undgått någon som läser min blogg. Jag tycker de är snygga, funktionella, har en bra plattform samt passar bra i mitt liv på många olika sätt. Jag har en bror som provokativt och ständigt försöker få över mig till Androidlägret av någon outgrundlig anledning, och hittar alltid anledningar att basha Apple-produkter så att jag märker det. Jag tycker det är ganska tröttsamt eftersom jag absolut inte försöker få över honom till ”mitt” läger, det vill säga Apples produkter.

Hur som helst, allt som oftast så skakar jag bara mitt trötta huvud åt alla nyheter han fyller min Facebook-feed med, men denna gång gäller det ett klipp som han inte gjorde mig uppmärksam på. Jag lade upp det själv, eftersom jag tyckte det var skrämmande och obehagligt, och kommentaren min bror lämnade på denna var kanske inte det mest träffsäkra, men jag kan inte göra annat än att hålla med.

en äcklig och stor sekt…

Klippet.

Detta är alltså från öppningen av Apples första egna butik i Sverige, i Täby, och jag har fått det förklarat för mig att det är tydligen en tradition att vara så här uppstimmad och pepp vid varje tillfälle Apple öppnar en butik. Min syster, som bott i USA en längre period, kom med följande kommentar.

Såå amerikanskt, smart marknadsföring dock.

Amerikanskt var ordet. Jag är ganska säker på att ingen av de anställda själva vill stå och stoja och hojta, det är säkert direktiv från högre ort, och de anställda är säkert också väldigt medvetna om att de har ögonen på sig med tanke på att det är den första butiken i sitt slag här i Sverige.

Hur som helst, hade jag vart med i den där gruppen Apple-anställda, så tvivlar jag på att jag hade betett mig så där, men då hade jag nog också kunnat stoltsera med att jag vart den första i Sverige som blivit sparkad av Apple. Då kunde jag kanske gått över till Androidlägret istället, om de öppnar butik.

men lilla hen…

Jag vet att det är många som motsätter sig ordet ”hen” av någon outgrundlig anledning. Ärligt talat förstår jag inte problemet. När det finns situationer där det är oklart eller ointressant vilket kön det handlar om så har man alltid tvingats skriva han eller hon. Hen är ju klockrent i dessa fall, och vilken situation kan vara mer passande än när man pratar om ett ofött barn?

Jag pratade med en höggravid bekant om hennes framtida barn och valde att hänvisa till detta barn som hen, då hon och hennes partner valt att inte ta reda på barnets kön innan födseln. Då tog det hus i helvete och så här lät det.

”Neeej, va fan, ska vi ändra på hela svenska språket nu? Man säger ju han eller hon? Vilket jäkla påhitt!”

En intressant notering är att kvinnan i fråga är språklärarstudent. Jag förklarade min ståndpunkt, och tänkte också dra den här på bloggen för sakens skull. Ja, vi ska ändra på hela svenska språket. Faktum är att det ändras hela tiden, överallt i hela världen ändras alla språk och utvecklas. Jag vet inte hur många ord som ändrats och utvecklas bara sedan jag föddes, men jag kan tänka mig att det är en hel jävla massa. Skulle inte språk ändras och utvecklas så skulle vi fortfarande dra varann i håret, grymta och slå varandra i huvudet med träpåkar för att förmedla någon form av känsla. Och det vill vi ju inte.

Jag välkomnar med öppna armar ordet hen till det svenska språket, och ni som tycker att det är dumt har helt enkelt fel. Det har blivit en hätsk politisk debatt sedan ordet introducerades, vilket är helt jävla sinnessjukt. Det finns folk (läs trångsynta idioter) som missförstått hela syftet med hen. De ser ordet som något politiskt ställningstagande för HBTQ-personer, eller så tror det att ordet ska ersätta han och hon, vilket  bara visar vilken nivå de befinner sig på. Jag är dock ganska säker på att dessa människors röster kommer med tiden försvinna när ordet etablerats och omfamnats, men de kommer med lika stor säkerhet hitta något nytt att gnälla över. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid vara. Än är inte den sista bakåtsträvaren född.

strömstedt vs. orup – vem är sämst?

Om detta tviste de lärde, och som undersökande journalist (eller bloggare, typ) så känns det som min skyldighet att gå till botten med Niklas Strömstedts och Thomas ”Orup” Erikssons dålighet. Vem av dessa två smörsångare ÄR egentligen sämst? Jag har utstått krämpor och illamående för er skull så att ni ska slippa lyssna på eländet och avgöra själva, och här är resultatet. Men först, en introduktion.

Niklas Strömstedt och Thomas ”Orup” Eriksson hade båda sin storhetstid under slutet av 80-talet till början av 90-talet. Eftersom de båda skriver och sjunger låtar om exakt samma saker, så var ett samarbete i princip oundvikligt, vilket ledde till att de tillsammans med Anders Glenmark (en inte lika framgångsrik musikant) bildade gruppen ”G. E. S.” vilket står för Glenmark, Eriksson och Strömstedt. Fyndigt? Nja.

Privat har de gemensamt att de båda varit gifta med kända kvinnor, Orup med Sofia ”SoffiPropp” Wistam och Niklas med Efva Attling. Detta slutade inte lyckligt för någon, då 1996 så gick Orup och Sofia skilda vägar, samma år som Efva Attling registrerade partnerskap med sin nuvarande fru, Eva Dahlgren, också en känd sångare. Sammanträffande? You tell me. Min poäng är att de har mycket gemensamt, både i karriär och privatliv. Gemensamma toppar och dalar, kan man säga.

Nog om det, vidare till vem som är SÄMST!

ROND 1
I första ronden öppnar Niklas starkt med ”I hennes rum”, där han påstår att kärleken klär av sig naken med himlen under täcket. Mmmm, Niklas, men Orup har ett äss i skjortarmen som han drar fram med ”Stanna hos dig”, en duo med Karin Wistrand. Ingenting kan stoppa Orup, och vi kommer hitta honom som död. Om ändå. Första ronden går till Orup, men inte pg a det numerära överläget.

Ställning: 1-0 till Orup

ROND 2
I andra ronden så går Niklas in stenhårt med en hyllningslåt till heteronormativiteten  – ”En kvinna och en man”. Som lever i varann. Det FINNS inget starkare (än min kräkreflex). Det får vi såklart bevis på när Orup försöker dra ner sig till samma nivå som Niklas med sitt weilande i refrängen till ”Min mor sa till mig”. Trots att Orup är så mammig så faller han ändå som en fura och blir ensam, men inte för Niklas skönhets skull. För han har ingen. Niklas vinner denna rond.

Ställning: 1-1


ROND 3
Med en vinst vardera i bakfickan så sätter båda musikerna hårt mot hårt för att vinna tävlingen, Niklas skjuter från höften med ”Oslagbara!” för att visa detta. Smart taktik, men Orup får med Niklas i det äckliga gunget i ”Som isarna (när det blir vår)”. Och känslan av denna mix blir att det känns som om natten aldrig ska ta slut, för någon av dom. Det blir oavgjort!

Ja, hur känns det nu då, (G.) E. S. nu när det äntligen är avgjort att ni är lika hemska?


– Ja, det känns för jävligt. Riktigt sunkigt. Nu är jag ledsen.
– Som Niklas säger så är det riktigt trist, men vi har i alla fall varandra. Det får vi finna tröst i. Tillsammans är vi starka. Ska vi sjunga duo? Vi skiter i Mio min Mio, eh, jag menar Glenmark.

Med vänliga hälsningar,
Ricard ”Sparkar på den som ligger” Casselhag