1955-2011

Jag har inte alltid vart en anhängare till Apples produkter. När jag var yngre och fokuserade min uppmärksamhet på datorspel så var det alltid PC som gällde. Utbudet var bättre och hårdvaran mer flexibelt, så det var inte så konstigt alla gånger. Men när jag fick se och hålla i en iPod första gången, då började jag få upp ögonen för deras produkter.

Det var den första generationens iPod, med ett roterande klickhjul man använde för att välja låtarna på spellistan, vilket jag tyckte var en fyndig lösning, men det som slog mig var hur gedigen och stabil den kändes. Som om den har blivit uthugget i ett stycke, ingen knarrande plast eller fysiska skavanker. Rena, släta ytor och sen fick jag höra hur mycket man kunde få plats i den; hela fem gigabyte! Idag är det inget märkvärdigt, men 2002 när jag höll i den var det verkligen riktigt häftigt.

Det skulle dröja några år till innan jag själv köpte en iPod, närmare bestämt runt 2008. Jag hade en vän som köpt en iPod Nano, tredje generationen, och ändå om jag var riktigt sugen på den så kände jag att jag inte riktigt ville överge MP3-fuktionen i min numera jävligt klumpiga Sony Ericsson W850i. Så här såg den ut.

Charmig som telefon, dock inte lika charmig som MP3-spelare efter ett tag. Vad som fick mig att tippa över var två saker; 1. Min telefons jack där man kopplade in hörlurarna hade börjat glappa. 2. Jag läste på nätet om den kommande generationens Nanomodeller. iPod Nano 4G.

Liten, smidig, tunn, jävligt lätt och åtta gigabytes minne, jämfört med en gigabyte som fanns på min telefons minneskort, som den dessutom fick dela med fotoalbum och andra grejer. Jag hade visserligen kunnat köpa ett nytt minneskort med mer utrymme, men med tanke på att den glappade så kände jag att det kunde lika gärna kvitta.

Jag var helsåld på min Nano. Visst, jag kämpade med iTunes som alla andra som köpt Apples produkter gjort, men när jag fått ordning på mitt musikbibliotek så var det bara att köra på. Och den gedigna känslan, att det kändes som om den var uthuggen ur ett stycke, fanns fortfarande kvar, och skulle finnas kvar i alla andra Apple-produkter jag skulle köpa senare.

Förra året så köpte jag en iPod Touch. När det senare samma år var dags att uppgradera telefon från Sony Ericsson C901 så blev det en iPhone 4. Har vart sjukt nöjd med båda två, och även om de är väldigt lika så tjänar dom helt skilda syften i mitt vardagsliv. Telefonen har i stort sett bara applikationer medans Touchen har bara musik och ljudböcker. En bra uppdelning som jag tycker funkar prima.

För nån månad eller två sedan köpte jag också en iPad 2. När jag först köpte den så visste jag inte riktigt vad för syfte den skulle ha, men den har funnit en permanent plats i min väska när jag är ute, på jobbet, och på soffbordet när jag är hemma. En sak jag nyligen upptäckt är att den är sjukt smidig att läsa böcker på, via Kindle och Apples egna iBooks, och man behöver inte vänta på att få boken hemskickad, den laddas ner direkt till iPaden. Skitsmidigt och bra.

Steve Jobs är mannen som stor bakom samtliga Apple-produkter som jag nämnt ovan, och han har inte bara förändrat mina musikvanor, telefonanvändning, datoranvändning eller läsvanor. Han står även bakom en av de mest revolutionerande förändringarna i mitt största intresse: Filmindustrin.

Pixar startade en gång i tiden som ett mjukvaruföretag som skapade program där tanken var att vem som helst skulle kunna göra 3D-modellering hemma. Industrial Light & Magic, dess moderbolag och dess ägare, George Lucas, ville inte befatta sig med mjukvaruförsäljning, och chefen för Pixar, John Lasseter, ville göra dataanimerade filmer. Eftersom pengar saknades för en sån satsning så sålde George Lucas företaget. Steve Jobs nappade direkt efter att ha pratat med Lasseter om företaget och hans målsättning, att skapa konst med den senaste datortekniken.

Pixar har sedan dess rullat ut kanonfilmer som Toy Story-filmerna, Monsters Inc., Finding Nemo, The Incredibles, WALL-E, Up och Ratatouille. Även om den första Toy Story ser rätt primitiv ut nu, så håller historien fortfarande fruktansvärt bra och man glömmer lätt de visuella skavankerna. Den släpptes ju ändå för över 15 år sedan nu. Och allt är Jobs förtjänst. För några veckor sedan, när Jobs gått bort, möttes man med följande bild när man gick in på Pixars hemsida. Klicka på bilden så ni kan läsa texten, det är riktigt fint.

Tack, Steve, för ditt engagemang för konst, design, och funktionalitet. Du har berikat mitt liv med dina produkter, och jorden är en fattigare plats utan dig. Du kommer saknas av många.

Annonser